Hugo Lagercrantz

Hugo Lagercrantz är barnläkare, forskare och senior professor vid Karolinska Institutet. Han är en av Sveriges mest kända forskare inom barnmedicin och hjärnans tidiga utveckling och har under flera decennier arbetat med frågor kring nyfödda barns utveckling, hjärnans funktion och barns psykiska hälsa.

Under många år var han verksam vid Astrid Lindgrens barnsjukhus där han bland annat arbetade med neonatalvård – vården av för tidigt födda och svårt sjuka nyfödda barn. Hans forskning har haft stor betydelse för förståelsen av hur barns hjärnor utvecklas och hur tidiga erfarenheter påverkar människans framtida liv.

Hugo Lagercrantz har också blivit välkänd för sina föreläsningar och böcker om den moderna människans hjärna och barns villkor i det digitala samhället. I föreläsningar som ”Den uppkopplade barnhjärnan”diskuterar han hur skärmar, sociala medier och ständig digital stimulans påverkar barns koncentration, sömn och sociala utveckling.

Ett återkommande tema i hans arbete är att människans hjärna formas i nära kontakt med andra människor. Han betonar betydelsen av språk, ögonkontakt, lek, fysisk närvaro och trygghet för barns utveckling. Samtidigt lyfter han vikten av balans i ett samhälle där tekniken tar allt större plats.

Förutom sin forskning har Hugo Lagercrantz varit en aktiv samhällsdebattör inom frågor som:

• barns psykiska hälsa,
• skärmtid och digitalisering,
• skolans utveckling,
• sömn och stress,
• samt barns rätt till trygga uppväxtmiljöer.

Han har skrivit ett stort antal vetenskapliga artiklar och flera populärvetenskapliga böcker där han försöker göra modern hjärnforskning tillgänglig för allmänheten.

Några centrala teman i hans arbete

• Hur barnhjärnan utvecklas under de första levnadsåren
• Betydelsen av relationer och anknytning
• Sömnens roll för hjärnan
• Den digitala världens påverkan på barn och unga
• Sambandet mellan hjärna, känslor och lärande

Hugo Lagercrantz är idag en viktig röst i diskussionen om hur samhället ska möta den snabba digitala utvecklingen utan att förlora det mänskliga perspektivet på barns behov och utveckling.

FÖRELÄSNINGEN

Den uppkopplade hjärnan – när människans viktigaste organ möter den digitala världen

Vi lever i en tid där människan är mer uppkopplad än någonsin tidigare. Mobiltelefoner, sociala medier och ständiga informationsflöden följer oss från morgon till kväll. För många barn börjar den digitala kontakten redan innan de kan tala. Frågan är inte längre om tekniken påverkar oss – utan hur.

Seniorprofessor Hugo Lagercrantz vid Karolinska Institutet har under många år intresserat sig för hur hjärnan utvecklas och formas. I sina föreläsningar om den uppkopplade hjärnan beskriver han människohjärnan som ett levande nätverk i ständig förändring. Varje upplevelse, relation och vana påverkar hur hjärnans kopplingar byggs upp.

Särskilt barnhjärnan är formbar. Under de första levnadsåren sker en explosionsartad utveckling där miljarder nervkopplingar skapas. Det är genom kontakt med andra människor – blickar, språk, lek, beröring och samtal – som hjärnan tränas och utvecklas. Därför menar Lagercrantz att mänsklig närvaro inte kan ersättas av skärmar.

Han varnar inte för tekniken i sig. Digitala verktyg kan ge kunskap, stimulans och nya möjligheter. Problemet uppstår när den digitala världen börjar tränga undan sådant som hjärnan biologiskt är utvecklad för: fysisk aktivitet, koncentration, sömn och verkliga sociala relationer.

En central fråga handlar om uppmärksamhet. Dagens digitala miljö bygger ofta på snabba belöningar, korta klipp och ständiga avbrott. Hjärnan vänjer sig vid ett högt tempo där fokus snabbt flyttas vidare. Risken är att förmågan till längre koncentration och fördjupning försvagas.

Lagercrantz lyfter också sömnens betydelse. Hjärnan behöver vila för att bearbeta intryck och lagra minnen. När barn och vuxna ständigt är uppkopplade – även sent på kvällen – påverkas både sömnkvalitet och återhämtning.

Samtidigt betonar han att människan alltid har oroat sig för ny teknik. Tidigare generationer var rädda för både böcker, radio och television. Skillnaden idag är att den digitala tekniken är interaktiv och närvarande dygnet runt. Den konkurrerar direkt om vår uppmärksamhet och påverkar hjärnans belöningssystem på ett helt nytt sätt.

Frågan om den uppkopplade hjärnan handlar därför inte bara om teknik utan om vilket samhälle vi vill skapa. Hur mycket tid ska barn tillbringa framför skärmar? Hur påverkas skolan, relationerna och demokratin när människors koncentration splittras? Vad händer med det långsamma samtalet och den eftertänksamma läsningen?

Hugo Lagercrantz menar att balansen är avgörande. Hjärnan behöver både digital kompetens och mänsklig närvaro. Tekniken måste bli ett verktyg för människan – inte människan ett verktyg för tekniken.

I en tid där allt fler delar av livet sker genom skärmar blir kanske den viktigaste frågan av alla: Hur behåller vi det mänskliga i den digitala världen?

/c-j Starck

Torsdagen

2015-12-03

År 1868 låg de små fiskelägena i Bohuslän tätt samlade kring havet. Livet var hårt, fattigdomen stor och människorna levde i ständig beroendeställning till vad havet kunde ge. När sill och torsk svek hemma sökte sig många fiskare längre ut på Nordsjön och mot de norska fiskevattnen vid Storeggen väster om Ålesund. Där ute fanns drömmen om stora fångster – men också havets största faror.

I februari samma år gav sig fjorton båtar från Sotenäset ut mot Norge. Ombord fanns män från Kungshamn, Fisketången och andra små kustsamhällen. De reste i öppna eller halvtäckta båtar, långt från dagens säkerhet och navigationshjälpmedel. Vintern var kall och vädret kunde slå om på några timmar. Trots riskerna var fisket en nödvändighet. Familjerna hemma var beroende av varje fångst.

Den 19 februari förändrades allt.

En våldsam sydoststorm drog in över havet. Vindarna växte snabbt till orkanstyrka och de små båtarna kastades omkring bland enorma vågor. I mörker, snö och iskyla kämpade männen för sina liv. Några båtar lyckades undkomma och nå land, men fem fartyg försvann spårlöst i stormen. Totalt omkom 52 fiskare.

Katastrofen slog sönder hela samhällen. I de små fiskelägena väntade kvinnor och barn förgäves på att båtarna skulle återvända. Sjutton kvinnor blev änkor och fyrtiosju barn miste sina fäder. Många äldre förlorade sina söner och sin framtida försörjning. Sorgen drabbade nästan varje gränd och familj.

I sin skildring av Ålesundsolyckan berättar Bo Antonsson inte bara om själva stormen och förlisningarna. Han tecknar också en bild av ett Bohuslän där människorna levde nära havet och där havet både gav liv och tog liv. Genom personöden, berättelser och historiska dokument visar han hur fisket formade kustsamhällena och hur en enda natt kunde förändra generationers framtid.

Boken får också en personlig ton genom att Bo Antonsson själv har släktkopplingar till händelsen. Hans egen farfar överlevde katastrofen medan andra släktingar omkom. Det gör berättelsen mer än bara lokalhistoria – den blir ett minne över människorna som levde och dog ute på havet.

Ålesundsolyckan 1868 kom att bli en av de största tragedierna i Bohusläns fiskerihistoria. Än idag lever berättelsen kvar som ett starkt minne av kustsamhällenas utsatthet, mod och beroende av havet.

c-j Starck