Tormod Johansen utforskar de bohuslänska sillperioderna ur ett tvärvetenskapligt perspektiv där historia, geologi och identitet flätas samman. 

Centrala teman i Johansens arbete:

• De fyra historiska sillperioderna: Han tar avstamp i de väldokumenterade perioderna (bland annat 1747–1809 och 1877–1906) som dramatiskt förändrade ekonomin och livet längs kusten.
• "Den femte sillperioden": Johansen har bland annat skrivit i tidskriften Glänta om den uteblivna eller förändrade "femte sillperioden" i relation till modern kapitalism och en förändrad värld.
• Geologisk tid vs. mänsklig tid: Han betonar att det landskap vi ser som fast – bohusgraniten och kustlinjen – är i ständig förändring. Kusten slipades av inlandsis och höjer sig fortfarande, samtidigt som världshaven stiger och töms på liv.

Identitet i förändring: Han ifrågasätter hur vår självbild som kustbor är knuten till ett landskap och en historia (sillen) som vi tror oss känna, trots att vi bara lever i ett kort utsnitt av den "djupa geologiska tiden". 

Har vi en skolkris – eller speglar skolan en större samhällskris?

Debatten om den svenska skolan är intensiv. Sjunkande läsförståelse, stressade lärare, ökande skillnader mellan elever och återkommande larmrapporter har gjort ordet “skolkris” till ett stående inslag i samhällsdebatten. Men frågan är om problemen verkligen enbart handlar om skolan – eller om skolan snarare blivit en spegel av ett samhälle i förändring.

Utifrån ett resonemang i Anna Karlefjärds anda blir bilden mer komplex än den ofta framställs i den politiska debatten. Hon återkommer ofta till att skolan inte kan förstås isolerat från samhället omkring den. Elever kommer inte till skolan som tomma blad. De påverkas av sina livsvillkor, av stress, sociala medier, förändrade läsvanor och ett samhälle där uppmärksamheten ständigt splittras.

När barns läsning försämras handlar det därför inte bara om svenskundervisningen. Det handlar också om hur vardagen förändrats. Om skärmar som konkurrerar ut längre texter. Om ett samhälle där tempot ständigt ökar och där koncentration blivit en bristvara.

Samtidigt pekar Karlefjärd ofta på att skolan under många år belastats med allt fler uppdrag. Lärare ska undervisa, dokumentera, kartlägga, bedöma och administrera. Resultatet riskerar att bli att själva kärnan – undervisningen och relationen mellan lärare och elev – får mindre utrymme.

Hon är också kritisk till en utveckling där skolan allt mer styrs genom kontrollsystem, matriser och mätningar. Tanken bakom reformerna har ofta varit god: att höja kvaliteten och skapa tydlighet. Men konsekvensen kan bli att lärare fastnar i administration istället för att skapa lust att lära.

I denna diskussion blir det tydligt att skolkrisen inte kan reduceras till en fråga om disciplin eller fler prov. Problemen är större än så. Skolan påverkas av ökande sociala skillnader, psykisk ohälsa och ett samhällsklimat där trygghet och långsiktighet blivit svårare att upprätthålla.

Det betyder inte att skolan saknar ansvar. Tvärtom. Men lösningarna måste vara bredare än att ständigt införa nya reformer ovanifrån. För att stärka skolan krävs också ett samhälle som ger barn rimliga förutsättningar att lyckas.

Kanske är det därför fel att tala om enbart en skolkris. Det vi ser kan lika gärna vara en läskris, en koncentrationskris och i vissa delar en samhällskris – där skolan blivit platsen där problemen först blir synliga.

I Anna Karlefjärds perspektiv finns ändå ett hoppfullt budskap. Skolan är fortfarande en av samhällets viktigaste mötesplatser. Med tid för undervisning, trygghet och professionellt förtroende för lärarna kan den fortfarande vara en plats där människor växer.

Men då måste vi också våga se helheten.

Göran Holmqvist argumenterar för att världen behöver mer – inte mindre – internationellt bistånd och globalt samarbete, trots dagens växande nationalism och geopolitisk oro.

Holmqvist utgår från den nya situation där USA under Donald Trumpkraftigt minskar sitt bistånd och sätter principen ”my country first” främst. Samtidigt ser flera europeiska länder biståndet som ett område att skära ner på för att finansiera ökade försvarsutgifter. Författaren menar att detta är farligt kortsiktigt.

En central del av artikeln handlar om klimatförändringarna. Med hänvisning till forskning publicerad i Naturebeskriver Holmqvist hur framför allt länder i Afrika och det globala syd väntas drabbas hårt ekonomiskt av klimatkrisen, trots att det är de rika länderna som historiskt stått för de största utsläppen. Detta riskerar att skapa enorma geopolitiska konflikter och ökade krav på rättvisa och kompensation.

Göran Holmqvist visar också hur internationella klimat- och utvecklingsavtal gång på gång bygger på löften om ekonomiska resurser till fattigare länder – löften som ofta inte uppfylls eller dubbelräknas inom redan existerande biståndsbudgetar. Det leder till växande misstro mellan nord och syd.

Holmqvist argumenterar för att globala problem som klimatförändringar, pandemier, migration och fattigdom inte kan lösas nationellt. De kräver samarbete och resursöverföringar mellan länder. Han jämför detta med utvecklingen av den svenska välfärdsstaten under 1900-talet: när samhället blev mer integrerat ökade också behovet av omfördelning och social trygghet. På samma sätt menar han att världen kommer behöva mer global solidaritet i framtiden.

Göran Holmqvist bemöter även argumentet att bistånd skulle vara meningslöst eller skadligt. Holmqvist tar upp den svenska debattören Bo Karlström, som 1991 beskrev biståndet som ”omöjligt”. Men när man ser på utvecklingen sedan dess har många tidigare fattiga biståndsländer haft stark ekonomisk tillväxt och blivit mindre beroende av bistånd. Göran Holmqvist menar därför att de mest pessimistiska biståndskritikerna fått fel.

Samtidigt understryker han att allt bistånd inte fungerar. Dåligt utformade projekt och ineffektiva system måste kunna kritiseras. Men kritiken bör bygga på fakta och erfarenhet – inte på ideologiska generaliseringar eller populism.

Ett viktigt begrepp är ”solidaritet och upplyst egenintresse”. Holmqvist menar att internationellt samarbete inte bara handlar om moral utan också om långsiktigt egenintresse. Med hjälp av spelteori och forskaren Robert Axelrodvisar han att den mest framgångsrika strategin över tid är samarbete kombinerat med tydliga reaktioner mot den som bryter samarbetet – ”tit for tat with forgiveness”.

Slutsatsen är att Trumps och andra högerpopulistiska ledares linje – präglad av nationalism, avhopp från avtal och minskat internationellt ansvar – på lång sikt är en förlorarstrategi. Holmqvist menar i stället att Europa och Sverige bör stärka sitt internationella engagemang, försvara globala institutioner och bygga allianser för samarbete kring klimat, utveckling och fred.

Artikeln avslutas med budskapet att solidaritet och långsiktigt samarbete inte bara är moraliskt rätt utan också det mest realistiska sättet att hantera framtidens globala kriser.

Carl-Johan Starck

Torsdagen

2026-05-21

Vem i hela världen kan man lita på?

Fredrik Holmberg hde ett uppsktatat föredrag om propaganda, sociala medier och kampen om vår uppmärksamhet som vanligt var föreläsning på Hav och Land i Hunnebostrand.

Vi lever i en tid där information aldrig tar slut. Nyheter, filmer, bilder, kommentarer och videoklipp strömmar mot oss dygnet runt. Men samtidigt som tillgången till information aldrig varit större har också osäkerheten vuxit. Vad är sant? Vad är manipulation? Och vem kan man egentligen lita på?

Det är frågor som film- och mediepedagogen Fredrik Holmberg från Filmpedagogerna Folkets Bio arbetar med i sina föreläsningar kring medie- och informationskunnighet, ofta under rubriken “Vem i hela världen kan man lita på?”

Holmberg beskriver ett samhälle där problemet inte längre är brist på information – utan överflöd. Människor bombarderas av intryck och budskap i ett tempo som gör eftertanke allt svårare. Samtidigt är dagens digitala plattformar byggda för att fånga vår uppmärksamhet. Det som väcker starka känslor – ilska, rädsla eller upprördhet – sprids snabbare än det som är nyanserat och eftertänksamt.

Sociala medier blir därmed inte bara verktyg för kommunikation, utan också system som påverkar hur vi tänker och reagerar. Holmberg pekar på hur algoritmer förstärker konflikter och skapar filterbubblor där människor främst möter sådant som bekräftar den egna världsbilden.

Som filmpedagog lyfter han särskilt fram den visuella påverkan. Bilder och filmer upplevs ofta som trovärdiga, men är samtidigt kraftfulla verktyg för påverkan. Kameravinklar, musik, klippning och berättarteknik styr våra känslor mer än vi ofta inser. Vi tror att vi bara tittar – men påverkas samtidigt av hur berättelsen är uppbyggd.

I takt med AI-utvecklingen har situationen blivit ännu mer komplex. I dag kan bilder, röster och filmer skapas artificiellt på ett sätt som gör manipulation svårare att upptäcka. Holmberg menar därför att traditionell källkritik inte längre alltid räcker. Det handlar inte bara om att kontrollera fakta, utan också om att förstå avsändare, syften och hur digitala system fungerar.

Samtidigt varnar han för att fastna i total misstro. Ett samhälle där människor inte längre litar på någonting riskerar att bli lika problematiskt som ett där människor tror på allt. Därför talar han också om vikten av “källtillit” – att förstå vilka institutioner och aktörer som arbetar seriöst och att lära sig väga information mot annan information.

I grunden handlar föreläsningen om demokrati. Om människor inte längre kan skilja mellan sant och falskt, om de bara möter information som förstärker egna känslor och om manipulation blir allt svårare att upptäcka, då påverkas också det demokratiska samtalet.

Fredrik Holmbergs budskap är därför inte att människor ska bli cyniska eller rädda för medier. Tvärtom. Han vill ge människor verktyg att förstå hur berättelser, bilder och digitala plattformar fungerar – och därigenom bli mer medvetna och självständiga i ett allt mer komplext informationssamhälle.

Kanske är det därför frågan “vem kan man lita på?” egentligen inte har ett enkelt svar. Det handlar mindre om att hitta en enda sann källa – och mer om att utveckla förmågan att tänka kritiskt, nyanserat och långsiktigt i en värld där alla försöker påverka oss.

textcjs