Ensamhet bland äldre – en av vår tids stora folkhälsofrågor

Människan är en social varelse. Genom hela livet behöver vi relationer, gemenskap och känslan av att höra till. Men för många äldre människor blir ensamheten en allt större del av vardagen. När partnern går bort, kroppen blir svagare eller kontakterna minskar kan tystnaden och isoleringen växa. Frågan om ensamhet bland äldre har därför blivit en av vår tids stora folkhälsofrågor.

Professor Lena Dahlberg har under många år forskat om ensamhet, social isolering och äldre människors livsvillkor. I sina föreläsningar visar hon att ensamhet är betydligt mer komplicerat än att bara vara ensam rent fysiskt. Det handlar framför allt om upplevelsen av att sakna nära och meningsfulla relationer.

En människa kan leva ensam utan att känna sig ensam, medan någon annan kan känna djup ensamhet trots att människor finns omkring henne. Därför skiljer forskningen mellan olika former av ensamhet. Emotionell ensamhet handlar om att sakna en nära relation, kanske en livspartner eller en nära vän. Social ensamhet handlar om att sakna gemenskap och tillhörighet i ett större sammanhang. Existentiell ensamhet är den djupare känslan av att stå ensam inför livet.

Lena Dahlbergs forskning visar att ensamhet kan få stora konsekvenser för både psykisk och fysisk hälsa. Ensamhet ökar risken för depression, oro och sömnproblem, men också för försämrad kroppslig hälsa. Den som känner sig ensam tenderar dessutom att bli mindre aktiv och dra sig undan ännu mer, vilket kan skapa en negativ spiral.

Samtidigt betonar hon att ensamhet inte bara är individens problem. Det är också en samhällsfråga. Hur vi bygger våra samhällen påverkar människors möjlighet till gemenskap. När mötesplatser försvinner, föreningslivet försvagas eller kollektivtrafiken blir sämre riskerar fler äldre att isoleras.

Här spelar lokalsamhället en avgörande roll. Föreningar, kulturverksamhet, caféer, träffpunkter och frivilliga insatser kan skapa sammanhang där människor känner sig sedda och behövda. Små möten i vardagen kan ha stor betydelse. Ett samtal, en aktivitet eller en kopp kaffe tillsammans kan bryta ensamhetens tystnad.

Dahlberg lyfter också fram anhörigas situation. Många äldre vårdar en sjuk partner hemma under lång tid. Omsorgen kan bli så krävande att den egna sociala kontakten försvinner. Därför behöver även anhöriga stöd och möjlighet till avlastning.

I dagens samhälle diskuteras ofta äldreomsorg i termer av ekonomi, vårdplatser och organisation. Men Lena Dahlbergs forskning påminner om något större: människans behov av relationer och mening. Att känna sig behövd och ha någon att dela livet med är minst lika viktigt som mediciner och praktisk hjälp.

Frågan om ensamhet handlar därför ytterst om vilket samhälle vi vill vara. Ett samhälle där människor riskerar att glömmas bort när de blir äldre, eller ett samhälle där gemenskap ses som en grundläggande del av människans välbefinnande.

Kampen mot ensamhet börjar kanske inte med stora reformer – utan med att människor ser varandra.

Karin Askberger berättade historien om Bohusstickningen under ett föredrag i Hunnebostrand.

Bohustickningen – från nödhjälpsarbete till världssuccé

2025-11-26+1930-talets depression drabbade stora delar av vårt land. I norra Bohuslän drabbades särskilt stenhuggarna, det var svårt att få avsättning för stenen. Olika nödhjälpsarbeten organiserades. Byggandet av Sotenkanalen är välkänd, den byggdes av AK-arbetare.

Men även kvinnorna ville bidra. Några kvinnor från Fågelviken kontaktade Emma Jacobsson, som var gift med landshövdingen i Göteborg Malte Jacobsson (1885-1966). Han var landshövding under åren 1934 till 1950. Kvinnorna var duktiga att sticka och bad om hjälp för att sälja sina alster. Emma Jacobsson var konstnärligt intresserad och började skapa stickmönster. Hon skaffade det garn som behövdes och la ut stickuppdrag på kvinnor i norra Bohuslän. Bohus-stickningen hade skapats. Tröjorna blev eftertraktade på flera platser runt om i världen, flera av våra filmstjärnor i Hollywood har burit dem på olika bilder.

Kontant ersättning

Emma Jacobsson anlitade även andra konstnärer att göra mönster. Kvinnorna fick kontant ersättning för varje tröja de stickat när de blivit godkända av Emma. Hon var noggrann och i bevarade brev kan man se att hon ibland skickade tillbaka en tröja, med uppmaning att göra om någon del. Stickerskorna fick både garn och mönster, var och hur garnet framställdes var inte känt. I början var det ullgarn, men efter en tid var angoragarn delar i en del mönster.

Historien om Bohusstickningen berättades av Karin Askberger under ett föredrag som berättarföreningen Lyssna och Lär anordnat i Hunnebostrand. Karin Askberger har intervjuat flera av kvinnorna som var med och stickade och är mycket intresserad av Bohusstickningens historia.

1969 lades verksamheten ner men har återupptagits och är nu ett kvalitetssäkrat varumärke. Idag har Bohusläns Museum och en stickaffär i Strömstad rättigheten. Kvalitetssäkring gjordes eftersom olika företag började sälja liknande mönster och garn. Varken mönstren eller garnet var det äkta. Fortfarande finns möjlighet att köpa garn och tillhörande mönster, men inte färdigstickade tröjor.

Text :

Britta Wingård